och så var det höst. de sa bara poff. är det nu jag ska vara taggad? glad, som förr?
jag bara gråter och känner mig tjock.

jag blir så jävla förvirrad, i juli lekte livet, jag var ny på jobbet. gladast,festade,låg med 2 olika killar och hade värsta självförtroendet. vad fan hände?

sedan dess har jag haft några hettsätningsperioder och tröstätatnde, tyvärr. tyvärr väldigt mycket kan jag säga. jag som tyckte jag hade koll på läget. kände mig nästan lite smal och hade linne på mig när jag jobbade. och kände att jag kunde fika som alla andra, men sen gick det snett. någonstarns. jävligt snett, för nu är jag äcklad av mig själv igen.

fan

jag passar inte in här, jag vill härifrån. hejdå

som valigt med andra ord.

jobbet går fint, men det är bara två veckor kvar sedan är jag arbetslös.

kanske får jobba lite hos pappa?

men jag har sagt upp lägenheten, den har jag bara i två månader till. sen drar jag, nya zeeland... fan vad läskigt. fan vad kul.

jag är lite trött, trött på att vara förvirrad, trött på att vara jag, ibland.

jag gillar hästar, mycket, mer än förr, kanske?

och jag och tomas hade ingen kemi ändå vill jag han ska vilja ha mig, logik?

jag vill ha någon att hänga med, någon som bekräftar mig.

midsommarhelgen var galen, jag gillade mig själv då, och jag gillar mina fina killkompisar från sthlm

och jag äter,äter och äter. fan fan fan

jag spekulerar, studerar min kropp uppifrån och ned i spegeln.

blir barnsligt lycklig över att byxorna sitter lite lösare än sist.

är nervös över att träffa alla vänner från sthlm till helgen eftersom jag inte är smalast nu.

blir arg på mig själv över att jag bryr mig så mycket om något så ytligt som utseendet.

går och lägger mig och inser att jag än en gång har tillbringat flera timmar ensam framför spegeln

jag mår ganska bra, faktiskt. känner mig ganska stark. ganska är ett bra ord känner jag. ganska ganska ganska.

passar till allt i mitt liv. just nu är jag också ganska nöjd med kroppen. jag har börjat att träna igen och det har hållit i sig en månad utan sjukdomar...

men det är klart att det blir jobbigt ioch med att sommaren knackar på dörren.

och jag vet inte vem jag vill vara eller vad jag vill vara.

min önksan om bort blev sann, åker till nya zeeland i vinter och jobbar med hästar, är nervös för språk, landet, mina egna förmågor, och att de ska gilla mig. för jag är ju som sagt bara ganska nu

jag kanske får nöja mig me det, att jag aldrig blir mer än ganska. och försöka vara lycklig ändå. att nöja mig att vara medel, inte mer, inte mindre.

jag är medel smart,medel snygg, medel bra.

känns? sådär faktiskt.

VAD GÖR JAG?

varför?varför?varför?

vad vill jag egentligen och vad i hela världen håller jag på med.

jag vill bort,bort,bort.

jag känner mig:
*värdelös

*otillräcklig

*ensam

som att det inte är någon mening

VAD SKA JAG GÖRA?
jag vill helt enkelt inte bo här, har inga vänner eller framtid här. har alltid känt mig annorlunda och utanför här. HEJDÅ snart hoppas jag.

jag känner mig bara tom.

grät i fotäljen när jag såg på film med mamma och pappa idag,de ser inte mig för de ser varandra. meningen att jag ska känna gemenskap men det är just tom jag känner mig. bara så,vet inte varför jag gråter. det är en tanke som maler i mitt huvud: varför,varför,varför. VARFÖR? vad är det för mening?